Kändisarna vid borden
Under resorna som gjorts genom åren är det inte bara pokerproffs som sprungits på, utan även dedikerade amatörer. Några av dessa har varit celebriteter, som hamnat vid pokerborden för att de tyckt det varit genuint roligt att spela kort. Och oftast även haft ekonomi för att spela på hög nivå. Cirque de Soleil-grundaren Guy Laliberte, av en del sedd som pokerhistoriens största fisk, tog sin blödande bankrulle med ro, och konstaterade något i stil med att varför inte betala för att få spela mot de som är bäst i världen när man faktiskt har råd med det. Han spelade inte för att vinna, han spelade för upplevelsen. Jag tycker ändå att det är en hållning som verkligen går att respektera. Guy har aldrig försökt frisera sina framgångar a la Nordkoreansk despot eller skäggigt instagram-muskelberg.
En del celebriteter hamnade vid borden inte för att de tyckte det var så fantastiskt kul, utan för att de var fast. Spelet hade ätit sig in under huden på dem, och satt fast som en tumör. Spelmissbruket finns även hos de som är kända, och ibland märks det mindre för att de inte förlorar mer än de har råd med. Sist men inte minst finns det givetvis också kändisar som spelar för att någon anlitat dem för att göra det. Som en del i ett luckrativt avtal. Jag har träffat alla kategorier av kändisar, och i likhet med oss vanliga människor är några trevliga, några ödmjuka, några mindre ödmjuka, några genuint jävla otrevliga. Och det oberoende av nivån på kändisskap. Jag tänkte berätta om några möten jag haft med kända personer under mina pokerresor, men lämnar åt er att döma deras beteenden. Vem är jag att kasta sten?
Roberto Luongo
Den kanadensiske hockeymålvakten Roberto Luongo spelade så vitt jag vet för att han tyckte det var roligt. Han höll en låg profil vid pokerborden, och blev tämligen mycket lämnad ifred. För mig, som mångårigt NHL-fan var det en riktigt stor upplevelse att få hälsa på den dåvarande Vancouver-keepern när jag träffade honom under World Series of Poker 2012. Jag ställde frågan om en intervju, men fick svaret att han ville fokusera på spelet under dagen, men att vi kanske kunde ta det efter dagens slut. Jag respekterade så klart att han inte ville göra någon intervju, men räknade med att detta skulle vara ännu en av otaliga förfrågningar som inte resulterar i något. Dagen gick, och när jag framåt småtimmarna höll på att wrappa upp i mediarummet efter avslutat speldag kom en branschkollega in och sa att någon sökte mig utanför. Jag gick ut, och där stod en ensam Roberto Luongo och frågade om jag hade tid att göra den där intervjun där och då. Det hade jag verkligen.
Michael Phelps
Den amerikanske simmaren Michael Phelps har dykt upp en del vid pokerborden genom åren. Våra vägar korsades för tiotalet år sedan på en av de större internationella turneringarna. Eller nåja, korsades och korsades; Michael var där för att spela, jag var där för att jobba. Hela mediauppbådet fick en tydlig information: Michael Phelps får inte besväras. Och med besväras menades att vi inte fick prata med honom över huvud taget. Fotografera och skriva om honom gick bra, men några frågor fick inte ställas, än mindre fråga om någon intervju. Och detta med hot om att dra in pressackrediteringen om detta överträddes. Jag är osäker på om jag träffat någon annan spelare med större krav på särbehandling än Michael Phelps.
Gerard Piquet
FC Barcelonas och spanska fotbollslandslagets försvarsklippa Gerard Piquet var åtminstone förr en frekvent besökare på europatour-stoppet i hemstaden. Han rörde sig ledigt i lokalerna och lät sig gärna fotograferas och både hälsade på media och pratade med fans. När jag bad om en intervju blev det emellertid ett vänligt men bestämt nej. Dock med en väldigt informativ motivering att klubben tydligt förbjudit Piquet att ställa upp i intervjusammanhang som de inte okejat i förväg. Det låter inte orimligt även om jag inte hade något intresse av att kontrollera sanningshalten i hans påstående. Piquet hade lika gärna kunnat dra en rövare för att slippa, men det spelar ingen större roll. Han höll en ödmjuk och representabel approach i lokalerna, var schysst mot både fans, personal och medspelare, och i min bok är det egentligen bara det som räknas.
Jason Alexander
Alexander är allt hans världsberömda karaktär George Costanza från Seinfeld inte är: Ödmjuk, sympatisk och lugn. Dessutom en passionerad pokerspelare som lyser av glädje för spelet, och som alltid får sina medspelare att känna sig bekväma. Jag har intervjuat Alexander som hastigast i korridorerna, och han tar sig alltid tid och är lyhörd och seriös i sitt bemötande mot alla som kommer i hans väg.
Jerry Buss
Under EPT London 2010 gick det runt en kortväxt gråhårig man med en rätt skrynklig sportjacka i lokalerna. Han såg lite felplacerad ut, men jag vet att jag tänkte att det var snällt av personalen att de lät honom promenera runt fritt och prata med spelarna. Han var dock vänlig och störde ingen.
En dag satt jag och intervjuade Daniel Negreanu när mannen kom fram till vårt bord och hälsade. Daniel frågade glatt om han haft det bra och om han skulle åka hem snart. Mannen frågade mig om folk var snälla, och att jag skulle säga till honom om de inte skötte sig. Jag log och lovade honom det. Sen tog vi i hand. När han släntrat iväg frågade Negreanu om jag visste vem han var. Det gjorde jag inte, men jag blev upplyst om att det var Jerry Buss, dåvarande ägare av Los Angeles Lakers. Buss var för övrigt mer eller mindre den som gjorde amerikansk lagidrott till showbiz. För den som vill veta exakt HUR stor Jerry Buss är i idrottshistorien rekommenderar jag fantastiska HBO-serien Winning Time med John C Reilly som Buss.
Det här är några av de möten som jag varit med om. Det är just mötena med människor, oavsett kändisskap, som gjorde mitt decennium i pokervärlden till den fantastiska resa det faktiskt blev. Och den personliga utveckling det gav mig. Det är mötena och relationerna som byggt det.
