Den här historien utspelade sig i en bar på ett kasino någonstans i världen. Många av de pokerhistorier som jag både fått berättat för mig och bevistat personligen utspelar sig i barer. Dels för att det är där branschen tenderar att hamna när man inte sitter vid borden, och dels för att det när det konsumeras alkohol, inte sällan i större kvantiteter, ger en grogrund för stories till eftervärlden i både ord och handling.
Jag vill först och främst påpeka en sak. Jag har rest pokervärlden runt i ett decennium, och lärt känna i stort sett alla svenska pokerproffs och ett antal av de internationella. Jag har träffat superstjärnor från andra branscher (idrotten, Hollywood, musikindustrin) som suttit vid pokerborden, och jag har träffat unga och gamla människor från hela världen. Varför berättar jag detta? För att skryta? Kanske lite, men framför allt för att påvisa att jag har något att jämföra med när jag uttalar mig om blågula pokerspelare.
En sak som i regel utmärker de svenska pokerproffsen, i synnerhet den yngre generationen, är att de inte brackar med sina monetära framgångar. Eller andra framgångar heller för den delen. Det svenska proffskollektivet är i allmänhet både ödmjukt, professionellt och sympatiskt. Många av dem stod mig nära under åren på touren, ett litet fåtal av dem gör det än. Men gemensamt för de allra flesta är som sagt var att de har en ödmjuk approach till framgång. Men givetvis finns det undantag, inte minst när det gäller hanteringen av pengar. Ibland handlar det om att visa med ord och handling att man är tät, men allt oftare är det bara en ren avtrubbning i frågan om pengars värde.
Man vet att det är dyrt när…
De flesta pokerspelare har förmågan att hålla isär pengar som arbetsverktyg och pengar som går till att betala mat och hyra. Samma dag som de betalar inköpet på $100 000 till en super high roller-turnering kan de, precis som oss andra, uppröras över att en inrättning har mage att ta $10 för en kopp kaffe, hur fint stället än är. Jag minns att jag träffade en välkänd svensk pokerspelare i lobbyn på exklusiva Hotel Arts i Barcelona. Han var hejdlöst bakfull efter en rejäl utekväll efter en speldag på europatouren, och konstaterade “Man vet att det är dyrt när man vaknar upp med minnesluckor och minibaren är orörd.” Även de mest framgångsrika proffsen förfasades över att en Snickers kostade €9 i Arts minibar för 8-9 år sedan.
Det leder oss oundvikligen till frågan - kan allt köpas för pengar?
För andra kändes det nästan som att ju dyrare desto bättre, ju mer pengar som rann mellan fingrarna, desto större var måttet på framgång. Det leder oss oundvikligen till frågan - kan allt köpas för pengar? Det beror på vem du frågar.
Bartender, en omgång till!
Nåväl, åter tillbaka till baren vi pratade om i början. Vår hjälte, eller antihjälte beroende på vem du frågar, hade tillbringat ett antal timmar i den tidigare nämnda baren tillsammans med ett antal vänner, och hade inte på något sätt hållit igen på beställningarna. Vid den här tiden var han en av våra i särklass mest beryktade pokerspelare, och ryktet om hans extravaganta leverne var vid känt i pokervärlden, både bland svenskar och internationella spelare. Någon gång framåt småtimmarna ska man göra en beställning till, och den försynta bartendern tittar på vår pokerspelare, och påpekar att baren är stängd och att han vid förra beställningen sa att det var den sista beställningen. Den lindrigt nyktra pokerspelaren är inte van att ge upp, än mindre att inte få som han vill, så han ger sig inte utan fortsätter tjata. Men den försynta bartendern är omutlig. Det ska inte säljas någon mer alkohol - eller något annat i den här baren.
Då köper jag baren!
Till slut inser även pokerspelaren att ett nej är ett nej. Men för pokerspelaren är det ändå bara en signal om att han nu måste ta en annan väg om han ska komma framåt. Han tittar på bartendern igen, och säger “Då köper jag baren”. Bartendern utgår, som alla rimliga människor skulle göra i det här läget, från att detta endast är en fylleidé från den inte så lite packade gästen. Och visst, det är det ju i mångt och mycket, men där och då menar vår svenske pokerspelare 100 % allvar med att han ska köpa den här baren om det är det som krävs för att få göra en beställning.
Bartendern upplyser pokerspelaren om att det inte är han som äger baren och därför inte kan sälja den. “Ring upp ägaren”, säger pokerspelaren. Bartendern invänder och säger att han inte har hans nummer, hans chef är en barchef ett antal led ner, och den som äger stället har bartendern inte ens träffat. Ring chefen och arbeta dig uppåt, säger pokerspelaren. Så här fortsätter diskussionen en stund. Till slut är det bartenderns tur att komma till insikt: Den här kunden kommer aldrig att ge sig. Visst, han skulle kunna tillkalla ordningsvakter och be dem avlägsna personen, men å andra sidan har han inte varit stökig, och dessutom har han spenderat en enorm summa pengar i baren enkom denna kväll. Så bartendern bestämmer sig för att göra ett undantag. Han suckar djupt, och säger till pokerspelaren: “Vet du vad? Du får göra EN beställning till. Men sen är det slut för ikväll. Är vi överens?”
Pokerspelaren skiner upp, visst, de är helt överens! Det dröjer inte länge innan beställningen kommer. “Då tar jag 100 gin och tonic!”
