De fem roligaste stoppen att jobba på
I förra veckans blogg listade jag de faktorer som jag främst tycker påverkade vilka turneringar och stopp som var roliga att arbeta på som professionell liverapportör. Det var startfältet, spelplats / lokal, perks samt rättigheter / villkor. Jag avslutade också texten med att lova att utifrån detta lista mina fem favoritstopp att arbeta på. So here we are. I den här texten kommer jag, utan inbördes ordning, att presentera de fem stopp som jag tyckt varit i särklass roligast att arbeta på genom åren. Ibland kan förutsättningarna skilja sig något åt mellan olika turneringar på olika stopp, men jag har i regel utgått från huvudturneringen på varje stopp då det i regel är denna jag lagt mest fokus på. Då kör vi!
EPT Barcelona
Det här är en åsikt jag delar med väldigt många spelare världen över. Europatourstoppet i Barcelona har i princip under hela dess existens varit en av pokervärldens mest populära turneringsveckor, med tusentals spelare på plats. Hela den internationella turneringseliten är på plats, kasinot är exklusivt, prissummorna är enorma, spelutbudet är fantastiskt och staden i sig är en av världens mest uppskattade resmål. Jag skriver under på allt detta, möjligen med tillägget att det precis utanför kasinot också är ett av de ställen i världen där man bör ha störst chans att bli rånad. Hade Barcelona inte haft något mer än ovanstående, hade inget av de ovanstående faktorerna - även bortsett från rånrisken - räckt för att platsa på listan över minaa favoritstopp. Det är alltså mer än så som bidrar, även om en del av det är konsekvenser av de andra faktorerna. Först och främst är EPT, eller i alla fall var under min tid på touren, suveräna turneringsarrangörer för oss rapportörer. Trots att de hade sitt eget manskap på plats blev man alltid riktigt bra behandlad, det var lättjobbat och de flesta stopp hade bra mediarum där man kunde sitta i fred och jobba mellan springandet på golvet. Arbetssymbiosen med turneringsledningen och oss i media var alltid lysande. Dessutom var turneringslokalerna i Barcelona lättarbetade för oss, och vi hade fritt tillträde till alla bord. Det fanns inga större restriktioner i hur vi fick arbeta eller publicera, utan EPT gav oss i regel tämligen fria händer.
"All in all, Barcelona var the shit att jobba på, precis som att spela på. Rånrisken till trots."
Vidare var svensknärvaron fantastisk. I stort sett hela det svenska proffskollektivet var på plats varje gång, plus massor av amatörer och andra profiler jag kände från andra turneringssammanhang. Inget ställe innebar fler bekanta ansikten än EPT Barcelona. I arbetet ingick middagsbuffé, och att få matfrågan löst samtidigt som man kunde äta med bekanta spelare är ett jätteplus. All in all, Barcelona var the shit att jobba på, precis som att spela på. Rånrisken till trots.
Förbundets och Poker Events SM i Tallinn
Poker Event och Mauritz “Mau” Altikardes arrangerade redan från dag ett riktigt, riktigt bra SM, men det känns som att de verkligen hittade hem när de återvände till Tallinn. Jag vet att det finns en hel del aber från såväl spelar- som arrangörshåll vad gäller valet av venue, men för mig som liverapportör var åren med SM i Tallinn några av mina i särklass bästa jobbupplevelser i pokerbranschen. Jag kan inte nog betona Maus betydelse för detta. Förhandlingarna inför mästerskapet var alltid tuffa, Mauritz är en driven affärsman med knivskarpt fokus och det är ingen slump att att han lyckats med det han tagit sig för. Men när man väl är ombord på skeppet, och vi tillsammans ska göra ett bra SM, ser han verkligen till att inkludera en.
Förutsättningarna kunde inte vara bättre - man har fria händer, det är lättarbetat, det ack så nödvändiga kaffet är en självklarhet, och jag har tappat räkningen på alla gånger Mauritz personligen löst mat till en hungrig liverapportör som inte hunnit tagit något break. Vidare känner man sig verkligen som barn i huset när man jobbar. Merparten av spelarkollektivet på plats är vänner och bekanta, från både nu och förr, och det är alltid en väldigt bra och respektfull atmosfär. Varför just Tallinn då? Jag är övertygad om att Mauritz kan och kommer att återskapa den här känslan var han än arrangerar ett SM, möjligen med en liten reservation för att Tallinn är väldigt lättillgängligt och därmed lockar än fler svenskar än t ex Malta. Men vad Tallinn också hade var det där briljanta mervärdet att man spelade i samma anläggning som man bodde på, något jag verkligen som bekant gillar. Folk stannade kvar och hängde i krokarna när de inte spelade, och det var logistiskt väldigt enkelt.
Paf Poker Challenge
Paf Poker Challenge hade mycket av det jag verkligen uppskattade med SM i Tallinn, även om en klart mindre andel av startfältet var bekant för mig. Fantastiskt lättarbetat, och bemötandet från arrangörerna var inget annat än ren världsklass. Johan, Ola och de övriga på Paf tog hand om mig som rapportör och gjorde det till en fantastisk upplevelse att få jobba på PPC. Dessutom är de duktiga arrangörer även ur en spelarsynvinkel, och det gör sitt till för att skapa en riktigt bra turnering. Sen ska det tilläggas att jag har en rejäl crush på Hotell Arkipelag som spelplats. Jag hoppas få komma dit som spelare någon gång.
Casino Cosmopols SM i Stockholm
Jag har aldrig dolt att jag har grava problem med det statliga spelmonopolet. Med det sagt har jag alltid respekterat Casino Cosmopol som turneringsarrangörer. De är riktigt duktiga på det de gör, och som liverapportör har det varit ett nöje att arbeta hos dem, oavsett vilket av casinona jag varit på. Många väldigt kompetenta människor som blivit både vänner och arbetskamrater, och som jag respekterar skarpt i såväl Stockholm som Göteborg, Malmö och Sundsvall. Men kronan på verket arbetsmässigt var alltid SM i Stockholm. Fältet var suveränt roligt, personalen odelat bra att jobba med, jag hade tämligen fria händer inom ramen för vad man faktiskt fick göra på kasinot, och framför allt älskade jag att sitta uppflugen på ett barbord bakom avspärrningarna så tätt vid ett av spelarborden att man kunde småprata med spelarna mellan händerna utan att störa någon annan. Den enda nackdelen med Cosmopol var att det aldrig var något häng efter spelstopp, då alla drog från kasinot eller spelade cashgame.
EPT Köpenhamn
Till skillnad från Barcelona hade EPT Köpenhamn ett ganska dåligt rykte bland spelarna, och en kasinopersonal som var ökänt otrevlig gjorde inte saken bättre. Men faktum var att jag verkligen gillade Köpenhamns-stoppet. Den enda likheten med Barcelona var egentligen att det var EPT som arrangerade och att vi därför blev väl bemötta av dem. Men det fanns annat som verkligen gjorde sitt till. Alla bodde och spelade på samma hotell, och det var mil till andra nöjen, så det fanns inte mycket annat för spelarna att göra än att festa på hotellet. Även om folk gjorde stan var det alltid gott om häng i hotellbaren. Det var massor av svenskar på plats, i synnerhet från Skåne, och till skillnad från de andra stoppen kom det även spelare som hängde på lägre nivåer, då det var lätt och billigt att ta sig dit. Andelen svenskar var högre än i någon annan internationell storturnering. Turneringslokalerna var extremt luftiga och lätta att jobba i, och mediarummet var det kanske rymligaste på hela touren.
Mardrömmen då?
Det utan tvekan sämsta stopp jag någonsin varit på är WSOP Europe 2010 i London. Sett ut ett jobbhänseende. Det fanns förvisso några svenskar på plats, och jag fick nöjet att se Viktor Blom bli bäste blågule spelare i fältet. Men det uppvägde inte allt uselt med stället. Man spelade inne på extremt trånga Empire Casino, fick kriga sig fram mellan borden och armbågas med turister, railare och folk som bara var där för att fyllespela slots. Arrangörerna såg ned på alla som inte var deras egna dedikerade medier, inkluderat alla andra medier. Vi fick sitta i en skrubb utan fönster med en internetuppkoppling som får Statens Järnvägar att framstå som Nasa i teknisk jämförelse. Matutbudet var obefintligt och svenskbnärvaron var ytterst skral. WSOP:s mediaregler var så orimliga att man trodde att det var ett skämt. Där ingick bland annat max en uppdatering per timme, förbud mot att chipcounta (!) och krav på att radera de foton man laddat upp på sin sajt efter en viss tid. Det mesta var faktiskt skit, även bortsett från mediareglerna, i synnerhet när man la WSOP Europe i London. Tursamt nog flyttade man snart bort från Empire Casino. Tursamt nog fanns det bevisligen både roligare stopp och bättre arrangörer. Jag hoppas det här gett er en liten inblick i vad som fick mig att gå igång på ett jobb. Pulsen från att rapportera från en riktigt bra pokerturnering, jobba i extrem stress, och sen varvara ner i en hotellbar med vänner är något av det jag saknar mest med mitt jobb i pokervärlden.
