Jag börjar dagens krönika med en liten disclaimer. Ni som har koll på cashgame får ändå ha lite överseende med att jag förklarar vissa grundpremisser för läsare som kanske inte har samma koll på spelet som ni har. Och så ser vi det som att vi tillsammans gör någon form av folkbildande insats.
Alla som spelat cashgame vet att man inte får växla ut pengar under spelets gång. Det man vinner ska ligga kvar på bordet tills man lämnar spelet. Dessutom förväntas man sitta kvar ett tag när man plussar. Att resa sig och gå kort efter att man dragit in stora potter är nono, och ses som “hit’n’runnande”, Kommer man tillbaka efter inte allt för lång tid efter en vinnande session är det också kutym att man sätter sig med minst lika mycket som man plockade med sig från bordet. Online regleras detta ofta av pokersajterna, men i livepoker handlar det mest om etik och moral. Att stoppa på sig pengar när man vinner kallas ofta att “Byxa pengar”, eller “Going south” som jänkarna säger. Det behöver alltså inte vara fusk, utan bara ett grovt etikettsbrott. Likväl sker det hela tiden, och det även av mer namnkunniga spelare.
Följande historia fick jag berättad för mig över en middag med ett välkänt internationellt pokerproffs, som själv deltog i det pokerparti som den här historien gäller. Det ska också sägas att det är nära tio år sedan denna middag ägde rum, och det kan finnas en och annan detalj där mitt minne sviker mig. Poängen är inte att återberätta exakt hur ett parti nosebleedpoker går till, eller vilka rutiner som gäller på de stora kasinona, utan detta är en berättelse om den giriga människans natur. Bear in mind, folks.
Nåväl. Vår berättare hade suttit, tillsammans med några andra spelare i ett highstakesparti inne på det legendariska Las Vegas-kasinot Bellagios exklusiva pokerrum Bobbys Room. Det här var inte “The Big Game”, världens kanske mest beryktade cashgame, utan ett “vanligt” parti poker om än med förbannat höga insatser, i alla fall för gemene man.
Det legendariska Bobbys Room
Jag har aldrig varit inne på Bobbys Room när det har spelats poker, men har fått förmånen att få en visning av rummet av Bellagios ikoniske tidigare turneringsledare Jack McLelland. Det som slår en när man är där inne är att det är ganska oansenligt, i alla fall utifrån vad som skett där inne. Fint förvisso, men det är fortfarande “bara” ett rum med ett par pokerbord i, inte mer flashigt än en bättre salong på vilket hotell som helst var som helst i världen. Det är en ganska vanligt förekommande missuppfattning att det är invitations only, men faktum är alla som har råd med minimiinköpet (på den tiden 20 000 dollar) får sätta sig och spela.
Alla som har råd med minimiinköpet får sätta sig och spela
Vår hjälte och hans sällskap, alla mycket välkända namn för alla som hade den minsta koll på highstakesvärlden på den tiden, hade suttit i nära ett dygn och spelat cashgame, morgontimmarna var där sedan länge, och frågan om man skulle bryta partiet hade varit uppe på bordet flera gånger. Då strosar en av våra mest ikoniska världsmästare genom alla tider in i rummet. De andra spelarna konstaterar att det finns nya pengar vid bordet, och bestämmer sig för att fortsätta ett tag till. Det går inte många timmar innan vår nye spelare vid bordet är upp ett antal inköp.
Sammy hämtar mer
Världsmästaren har tagit mer eller mindre hela vinsten av en och samma kille, låt oss kalla honom Sammy. Allt medan världsmästaren godmodigt luktar på sin apelsin. Jag vet i ärlighetens namn inte om han luktade på sin apelsin där och då, men eftersom den där apelsinjäveln är med överallt, och fått alldeles för stor uppmärksamhet i pokermedia genom åren får den vara med i den här berättelsen med.
Sammy kommer tillbaka med ett nytt upptag pengar. Då reser sig världsmästaren upp, hänger på sig sin kavaj, och rackar upp sina marker och visar med all tydlighet att han är på väg att lämna bordet.
“Hallå världsmästaren, var är du på väg?” Spelarna sa givetvis inte världsmästaren, utan spelarens förnamn, men jag tänker att vi i alla fall ger sken av någon form av anonymitet här. “Du tänker väl inte gå när du vunnit så där mycket på kort tid?”. Nu gick nog inte konversationen så där styltigt, men vårt trötta sällskap markerade i alla fall att det fan inte var okej att gå där och då. Något världsmästaren så klart höll med om. Han skulle bara gå på toaletten, och lovade att återkomma strax.
Tiden gick, och minuterna blev till timmar. Någon världsmästare syntes inte till.
En gång till!
Framåt natten, åtskilliga timmar senare, släntrar världsmästaren in igen. Hänger av sig sin kavaj och sätter sig med minimiupptag vid bordet. Kanske med den jävla apelsinen framför sig. Sällskapet är inte glada, men världsmästaren låter sig inte rubbas även om han medger att det kanske inte var så snyggt gjort. Kanske delades det ut någon form av ursäkt, kanske inte. Världsmästaren spelar vidare med sina marker, och några timmar senare har han återigen spelat upp sig rejält, även denna gång på stor bekostnad av Sammy. Så reser han sig upp. Nu blir det liv vid bordet. Världsmästaren säger även denna att han ska på toaletten, men lovar att lämna såväl kavaj som marker vid bordet. Så släntrar han iväg. Och kommer inte tillbaka. Efter en stund kommer personalen och börjar racka upp världsmästarens marker, och tar hans kavaj från stolen. Nu opponerar sig sällskapet, och säger att världsmästaren kommer tillbaka.
“Världsmästaren ringde”, säger personalen (Okej, de säger inte världsmästaren, men ni förstår…), “Han har åkt hem och bad oss ta hand om hans saker och växla in markerna”.
Jamie var/är en ful jävel