Passet
Ibland händer till synes små saker som sätter spår under en lång, lång tid framöver. Den händelse som utlöste den följande kedjan av händelser har inte direkt med poker att göra, men eftersom allt utspelade sig på inte bara en utan flera pokerresor, tror jag ni ändå kan finna det intressant att ta del av.
London
Jag hade jobbat med poker på heltid omkring tio månader när det var dags att besöka London, och först WSOP Europe och därefter EPT London. Avskrädesturneringen WSOP Europe 2010 nämnde jag i förrförra veckans krönika , och det var inte nog med att det var något av en mardröm att jobba där. Motgångarna fortsatte hopa sig. Jag hade bott på ett rätt mediokert hotell vid Trafalgar Square under hela WSOP, och skulle direkt på kvällen efter att finalbordet var avslutat flytta till Hilton som EPT:n spelades på. För att göra en lång historia kort så var något felbokat, och hade det inte varit för fantastiska Magnus Persson och Simon Brändström som upplät en sovplats i sin lägenhet åt mig hade jag fått sova på gatan. Nåväl, jag blev till slut installerad på Hilton, och kunde börja rapportera en mycket mer underhållande och lättjobbad turnering än veckan innan.
Det försvunna passet
Det slumpade sig dock så att jag en dag upptäcker att mitt pass är försvunnet, och hur jag än gräver i packningens alla hörn så hittar jag det inte. Jag inser ju att jag ska åka hemåt om bara ett par dagar, och det tar inte jättemycket tankemöda att bestämma mig för att ta en promenad till svenska ambassaden. Tacksamt nog ligger den bara tio minuters promenad bort. Väl där var det verkligen inget problem att få tag i ett temporärt pass, en del av er är nog bekanta med de rosa varianterna som brukar vara giltiga en vecka.
Dagarna förflöt med fantastiskt rolig bevakning av turneringen. När allt väl var klart och jag skulle packa ihop mina saker, vad tror ni inte jag hittade nedkört i en sko jag inte hade använt på hela veckan? Passet! Jag slajdade ner det i jackfickan bredvid mitt temporära rosa, innan jag begav mig till flygplatsen. Väl där frågade jag i securityn vilket de ville se, och det var vilket som konstaterade personalen. När jag anlänt hemma förpassades det temporära passet till en låda i hemmet, om ett roligt minne över min ständigt återkommande glömska och förvirring. Här trodde jag historien om mitt pass var slut, men ack så fel jag hade.
Från dåligt till värre
Under det följande året reste jag Europa runt och bevakade pokerturneringar. Jag levde drömmen, och betade av över 100 hotellnätter det där året. Utöver massor av turneringar i Sverige var var jag i Barcelona, Köpenhamn, Berlin och Madrid, innan det var dags för att för andra gången i mitt liv bege mig till Las Vegas och World Series of Poker. Resan skulle gå via Schiphol i Amsterdam, och sedan över till USA. Då jag hade gjort resan året innan visste jag att det var en del förberedelser och kontroller som krävdes, men såg inga större utmaningar utöver att det ändå skulle ta mig 20 timmar dörr till dörr. Jag hade fixat ESTA (inresetillståndet i USA), och resan till Nederländerna gick smärtfritt. När det var dags att boarda planet till Chicago blev jag kallad åt sidan av en amerikansk tjänsteman, som började ställa frågor om min resa. Och när amerikansk flygplatspersonal frågar, då svarar man utan krångel. Det är sen gammalt.
Till en början kändes allt okej, efter 9/11 får man som bekant finna sig i att bli ganska grundligt granskad för att komma in i staterna, och ibland blir det slumpvisa extrakontroller med. Efter ett tag började jag dock känna att frågorna var väl specifika, och många. Och när han frågade “Reser du med ditt eget pass?” insåg jag att det här inte var standard. Efter ett tag säger han “Ditt pass är flaggat som stulet”.
Den tunga resan hem
Efter en stunds förvirring klarnade allt, och jag hade en tydlig bild av händelseförloppet. Svenska ambassaden i London hade gjort ett grundligt jobb och helt korrekt anmält mitt försvunna pass som stulet. Något jag inte alls tänkt på. När jag återfann det tänkte jag inte på att meddela någon detta, något som i och för sig inte gjort någon skillnad alls, då ett stölda anmält pass alltid ska förverkas om det återfinns. Den enda som möjligen gjort något fel i den är historien, bortsett från mig då, är tjänstemannen i securityn i London som borde informerat mig om att det enda passet som var giltigt var det temporära. Men då hon inte gjorde det, och jag visade mitt gamla utgick jag felaktigt från att det gällde. Då säkerhetskontrollerna i Europa är betydligt mindre rigorösa än i USA flaggades jag osannolikt nog inte en enda gång på mina utlandsresor under året som gått, trots att jag tekniskt sett rest med ett stulet pass. Men nu var det alltså stopp. Den amerikanske tjänstemannen informerade mig om att han skulle kunna släppa ombord mig på planet till Chicago, men det skulle leda till ännu större problem. Som det var nu hade jag bara blivit rekommenderad att inte stiga på planet. Om jag hade klivit på det planet och blivit stoppat i securityn i USA hade jag flaggats för att ha försökt komma in i USA på ett stulet pass, och DET är allvarligt. Då hade jag nog kunnat glömma att komma in i landet under många år framöver, informerade den amerikanske tjänstemannen mig om. Så hur mycket det än sved var valet lätt. Jag fick vackert resa hem med svansen mellan benen.
Epilog
De följande två veckorna tillbringade jag med att rapportera WSOP på distans från mitt arbetsrum hemma i Västerås, med kontakt med spelare och andra mediarepresentanter på plats. Är det något som är meckigt, så är det att distansrapportera en pokerturnering. I synnerhet utan boots on the ground. Något jag i och för sig delvis fick tag i, men likväl en utmaning. Och det är en annan historia.
Utifrån förutsättningarna gjorde jag ändå en acceptabel liverapportering, men under en lång, lång tid fick jag leva med både besvikelse över en utebliven Vegas-resa och skam över att jag både försatt mig i en sån klantig situation samt vaskat en liverapportering på plats för min arbetsgivare. Förvisso med en bra historia att berätta. Och som dessutom inte tog slut i och med min resa hem igen, utan det stöldanmälna passet fortsatte sätta käppar i hjulet för mig, något jag garanterat kommer att återkomma till i nån kommande krönika framöver.
