“Rövhatt eller good guy?”
“Vad läser du för något?”. Det är februari 2010 och jag känner mycket väl igen mannen som tilltalat mig i hotellbaren på Radisson Blu i Köpenhamn. Han hade kunnat vara Danny deVitos lillebror; Kassem Deeb, i folkmun liksom hos vännerna mer känd som “Freddy”, är en av världens mest välbekanta pokerspelare. Inte så mycket på grund av hans resultat som att han det senaste decenniet varit extremt välexponerad i flera av de otaliga pokerprogram som rullade i precis alla TV-kanaler. Att han sedan hade ett WSOP-armband i $50 000 H.O.R.S.E. och en WPT-seger i bagaget gjorde honom så klart inte mindre känd. När han där och då frågade vad jag läste var det den första internationella pokerstjärnan jag någonsin hade talat med. Jag visade upp seatingen för det main event som skulle inledas samma dag, klockan var 10 på förmiddagen och Freddy var det klart största utomeuropeiska namnet på plats. Jag passade på att fråga vad som förärade oss ett besök på skandinavisk mark, och han berättade att han passade på efter att ha varit i Libanon och hälsat på släktingar. Freddy Deeb är nämligen uppväxt i Libanon, och landets by far mest framgångsrika turneringsspelare på pappret.
Nu kanske vän av ordning tänker att konkurrensen inte är stenhård, men Libanon har ändå haft sin beskärda del av framgångsrika yngre spelare som dykt upp i och med internetpokerns genombrott. De främsta namnen är highrollerspelaren Albert Daher liksom onlineproffset Nicholas “niccc” Chouity, som bara några månader efter mitt och Freddys möte i hotelllobbyn skulle sopa hem main event i EPT-finalen i Monte Carlo. Om detta visste givetvis såväl undertecknad som Freddy Deeb intet. Freddy frågade om jag ville ha något från hotellbaren, och jag tackade för frågan och sa att en kopp Americano vore gott.
I mina ögon är det det närmaste du kommer att försöka förklara “En kopp halvtaskigt svart kaffe”, vilket är det bästa som finns, för en amerikan.
I mina ögon är det det närmaste du kommer att försöka förklara “En kopp halvtaskigt svart kaffe”, vilket är det bästa som finns, för en amerikan. Nåväl, Freddy släntrar bort till baren, köper en kaffe till mig, och något annat till sig. Jag har i ärlighetens namn helt glömt bort vad det var, men det har verkligen ingen inverkan på vad som hänt vare sig tidigare eller senare i den här historien.
Freddy kommer tillbaka och ställer min kopp framför mig. Han vinkar avvärjande med handen när jag frågar vad jag blir skyldig, och sen önskar han mig en trevlig dag och strosar bort med sin kaffekopp mot hissarna. På ytan är det bara en man som gjort en vänlig gest mot en annan man. Men det finns några saker som jag tycker gör den här historien intressant, förutom det faktumet att det var ett fint minne från min första jobbresa på proffstouren. Freddy hade, utan att ha någon som helst aning om att jag var representant för media, bjudit en vilt främmande man på en kaffe. Inget krav på någon motprestation.
Alla finns vi någonstans på rövhatt-skalan
Varför är det så intressant? Freddy Deeb är en av många pokerspelare som åtminstone i perioder haft rykte om sig att vara osympatisk. Min inställning är att om du gräver tillräckligt mycket i en människa kommer du alltid att hitta tillfällen som utom kontext får dem att framstå som rövhattar. Även du och jag. Gudarna ska veta att jag har min beskärda del av tillfällen där jag varit riktigt jävla oskön. Men du som är utan skuld och så vidare.
Visst, vissa av oss hamnar i rövhatts-träsket oftare än andra, men allt är ytterst sällan svart eller vitt. Att jag fick Freddy Deeb-historien så tidigt i min karriär var verkligen en ögonöppnare och har levt kvar som en påminnelse om att man ska vara väldigt försiktig med att döma någon utan att ha alla fakta, eller än bättre ha bildat sig en egen uppfattning. Jag har valt att försöka att ha så få förutfattade meningar jag kunnat förmå mig till rörande spelare innan jag träffat dem personligen.
Ett annat exempel är Scotty Nguyen. Hans rykte hos andra spelare är minst sagt so-so, och hans uppträdande i onyktert tillstånd på ett finalbord för ett antal år sedan fick mer än en tyckare att uttala sig om exakt hur Scottys karaktär och personlighet var. Och visst, det är klart att det finns rätt många personer som varit mer classy än Scotty var vid den punkten. Samtidigt är han nog den världsmästare, av samtliga, som får flest frågor från fans om att ställa upp på selfies tillsammans med dem. Jag har inte en enda gång sett honom säga nej. Och då har jag sett honom ställa upp på många. ALLTID med ett vänligt leende och en ödmjuk attityd mot beundrarna.
Et tu Daniel
Daniel Negreanu, av många ansedd som den som haft det bästa sponsorkontraktet genom alla tider. Under tolv års tid fick han, i princip utan några undantag, spela precis allt han pekade på, på PokerStars bekostnad. Plus lön och andra perks på det. Troligen världens mest exponerade pokerspelare över tid. Även Daniel har en del historier om att ha varit oskön mot såväl motspelare som personal. Jag har själv haft synpunkter på det, men jag tror att det var Poker Magazines ikoniske tidigare chefredaktör Murat Sahan som öppnade mina ögon för faktumet att han var just den mest exponerade spelaren. Och den mest pressade. På precis varje stopp skulle Daniel Negreanu intervjuas, spexas, spela in reklamfilmer, le och köra sin show. Detta oavsett om han blivit utdragen, slowrollad, psykad, hånad eller något annat. Att han då och då tappat det är, om än inte acceptabelt, så fullt förståeligt. Och Daniel har mer än en gång rakryggat bett om ursäkt. Och precis som i fallet Scotty Nguyen har jag sett honom stå länge, länge och skrivit autografer, tagit foton och talat med fans. Med tålamod, engagemang och vänlighet. Jag har intervjuat honom 6-7 gånger, aldrig någon gång har jag haft något negativt att säga om hans beteende. Jag har aldrig sett honom säga nej eller inte ha tid för ett fan.
Det här är inte på något sätt ett försvarstal för Freddy Deeb, Scotty Nguyen eller Daniel Negreanu. Eller något annat pokerproffs. Det är bara ett konstaterande att jag inte tror på att det finns speciellt många människor som är genomruttna, eller som är genomgoda heller för den delen. De flesta av oss är just människor, på ont och gott. Och därför tror jag man ska ta alla historier om vilka kändisar, pokerspelare eller ej, som är rövhattar och vilka som är good guys med en nypa salt.
Tack snälla ni! Fantastiskt roligt med så fin feedback 🙂
Så kul att se dig skriva igen. Det är verkligen uppskattat! Well done!
Bra skrivet och tror du har helt rätt i detta! Aldrig fått äran att träffa någon av dessa tre kändisar, men det är likadant på min nivå. Man träffar “rövhattar” ofta som sedan visar sig vara riktigt “good guy”, jag är själv en “rövhatt” i väldigt mångas ögon men också en “good guy” i andras. Det gäller att inte döma för hårt, och att ibland blunda för vissa saker. Poker framkallar många känslor och inte bara dom bra.