Solo på Malta – en pokerupplevelse
Jag vann ett Unibet Open-paket i våras och hade med andra och gått och väntat mot hösten, närmare bestämt slutet av september då resan och turneringen skulle äga rum. Bokade flygbiljetter, kollade upp så att passet funkade och smackade även i mig dos 4 av Covid-vaccinet för säkerhets skull. Nu i efterhand vet jag inte varför egentligen?
Inget får störa
Den här gången hade jag bestämt mig för att åka helt på egen hand för att på det viset hålla största möjliga fokus och inte låta något runt omkring störa. Jag hade även bestämt mig för att resa väldigt “lätt”. Jag letade fram frugans gamla ryggsäck, modell mindre, tryckte ner ett par kalsonger, ett par strumpor, två t-shirts, badbyxor och ett par extra långbrallor. Tandborste, tandkräm och deodorant la jag i ena sidofacket. Någon necessär fanns det inte plats för. Jag släckte lampan och gnodde in mig i lakanen hemmavid runt 20.00 tisdagen den 27 september. Åtta timmar senare vrålade väckarklockan och jag flög upp som en ung och hungrig pojke. Pigg, lycklig och förväntansfull satte jag mig i bilen i mörkret och rullade ner mot Göteborg och Landvetter flygplats. Efter att jag parkerat och lämnat ifrån mig bil och nycklar blev jag skjutsad till avgångshallen.
”My plane is gone”
Väl i luften kändes allt ljuvligt och några dagar låg som en vacker äng framför mig. Jag slöt ögonen och mellanlandade sedan i Stockholm för att göra ett byte mot Milano. Tog en kopp kaffe och en smörgås i väntan på planet. Det plingade till på skärmen vid gaten och det visade sig att planet till Milano skulle vara sent. Fan, tänkte jag då jag endast hade 60 minuter på mig att byta i Milano.
Vi kom i väg cirka 60 minuter sent och jag började inse att det skulle bli problem i Milano. Vi landade, jag rusade ut för att se om mitt plan stod kvar på marken. Det var tomt på platsen där det skulle finnas och jag hörde ett dån utanför. Slängde en blick mot startbanan och såg ett Ryan air-plan lyfta likt en vacker fågel mot skyn. Efter en kort stund var planet utom synhåll och likaså min plats på sagda plan. Jag orienterade mig till informationsdisken och fick till slut hjälp av en mycket vacker italienska. Samtalet utspelade sig ungefär så här:
“My plane is gone, can you help me?”
“Yes of course. You will have to book a new flight”.
“Ok, when can I go to Malta?”
“Six o´clock in the morning”.
“Ok, I’ll take it”.
“That will be one hundred euros, sir”.
Jag betalade, tittade på klockan och såg att den var runt 17.00 vilket innebar att jag skulle tillbringa tolv timmar på denna flygplats. Då jag inte är någon van resenär kom detta som lite av en chock. Jag brukar inte vänta och jag gillar inte att vänta. Jag är en sån där människa som bara vill att allt flyter på. Tråkig? Kanske, men sån är jag.
“Where should I stay in the meantime?.
“You can stay here in the airport”, sa den välsminkade och långbenta italienskan.
Vågrätt på hårt underlag
Jag började gå fram och tillbaka på Bergamos flygplats. Efter en stund satte jag mig ned och beställde en öl. Den drack jag på en halvtimme då jag försökte att göra allt väldigt långsamt för att få tiden att gå.
Efter ölen var slut vandrade jag fram och tillbaka på flygplatsen, tittandes på människor. Så höll jag på fram till cirka tio på kvällen. Plötsligt började jag se hur människor la sig ner på det hårda stengolvet med väskor och jackor som kuddar. Någon hade till och med en filt att ligga på. Det var som hämtat ur en film. Poliser och militärer patrullerade fram och tillbaka. Någon tiggare dök upp då och då och ville ha en euro eller två. Någon gav en tiggare ett oöppnat paket apelsinjuice. Gåvogivaren möttes av ett tandlöst leende.
Runt midnatt fick jag nog. Jag tog av mig ryggsäcken, la den på golvet och sjönk med ett tungt huvud ner på den. Jag var färdig, både psykiskt och fysiskt och orkade inte hålla mig uppe längre. Jag somnade snabbt. Sömnen varade i tjugo minuter innan jag åter var uppe på benen och gick min runda igen. Fram och tillbaka. Jag har aldrig varit med om något liknande men det har säkert ni läsare. Som sagt, jag är inte van vid detta. Ni har säkert väntat på olika flygplatser runt om i världen, men för en ovan resenär som mig blir det kaos i huvudet när det inte funkar.
$160,000 upp, $160,000 ner
När jag sedan skulle checka in på morgonen träffade jag en mycket trevlig finländare. Vi började snacka och det visade sig att han också skulle till Malta för poker. Det verkade vara en riktig cash game-räv och han berättade om hur han en kväll på Full Tilt-poker tagit hem 160.000 dollar och lirat mot den tidens high stakes-spelare. Han hade förlorat allt men han berättade det med ett leende och verkade inte bekomma honom nämnvärt. Vi åkte taxi tillsammans till hotellet och sen såg jag honom inte mer.
Väl på hotellet hade jag nu varit vaken i nästan 28 timmar med undantag för mitt lama försök till vila på flygplatsens hårda golv. Det var kaos i min hjärna men vädret var så fint att jag inte kunde låta bli att slänga mig en stund på stranden. Jag nickade till en kort stund. Runt lunch gick jag upp på rummet och stupade. Jag sov ett gäng timmar och började att fokusera inför morgondagens turnering.
Turnering dag 1 – kungar i position
Äntligen var det dags. Texas Hold'em no-limit var spelet och korten åkte i luften. Folk drog på sig sina glasögon, drog upp sina halsdukar och en röst ur högtalarsystemet hördes säga “Shuffle up and deal”.
Startstack var 30,000 och nivåerna varade i 60 minuter. Jag åkte ganska snabbt ner till 23,000 och låg sedan där under några nivåer tills jag plötsligt såg K K . Jag gjorde en höjning på 2,5 big blind och fick ett omslag. Jag tänkte en stund och bestämde mig för att endast syna eftersom jag satt i position. Floppen var J , Q och 3 . Motståndaren betade halva potten och jag synade. Turn var 7 och motståndaren betade återigen halvpott. Jag började känna ett obehag men valde att syna. Riverkortet landade och visade 9 och min motståndare betade 12.000. Nu mådde jag illa och kände hur allt vände sig inom mig och såg framför mig hur jag snart skulle behöva lämna bordet som en jävla idiot med papperspåse på huvudet.
Började tänka på varför han spelar som han gör. vad kan han ha? Färg? Två par? Triss? Hjärter A med någon svart kicker kanske? Jag tänkte en stund och vred på allt fram och tillbaka och tänkte att har han färg med A i topp, ja, då får han fan ha det! Jag var nämligen inte så säker på att han skulle bomba hela vägen med en låg färg i detta skede av turneringen. Jag synade till slut och han vred upp A och 9 . När jag visade min hand tittade han på mig som jag var dum i huvudet som hade spelat KK på detta vis. Men ärligt talat vågade jag inte spela denna hand på något annat sätt och med facit i hand fick jag nog max betalt. Dagen rullade på och jag låg stadigt över 50,000 och plockade lite potter här och där och när dagen var över, en stund efter midnatt, hade jag samlat på mig 113,500 marker. Det kändes skönt.
Turnering dag 2 – ilskans näve
Stämningen i lokalen var förväntansfull men en nervositet gav sig tydligt tillkänna. Vi var kring 119 spelare kvar och 47 av oss skulle få trycka ner en slant i fickan.
Det kom nya spelare till mitt bord vilket kändes ganska jobbigt. Det blev ett annat typ av spel och vissa var betydligt mer aggressiva än de från dagen innan. Min stack sjönk sakta nedåt och jag lyckades egentligen bara att plocka upp lite blinds här och där. Det ska också tilläggas att jag var ordentligt död på bra kort. Jag var bara all-in en enda gång innan pengarna och det var när jag kikade ner på A K . Blinds låg på 1500–3000 med en ante på 3000. Min stack låg på runt 28,000 och jag tryckte in skiten och fick syn av small-blind som hade 55 på hand. Tack och lov singlade ett A upp på turn och jag dubblade upp. Efter den handen drog jag i handbromsen ordentligt. Jag höll mig undan allt och alla och vågade inte lira en enda hand.
När vi var ner på 48 personer och endast en till skulle ut blev det tight och hand-för-handspel började. Tre killar hade mindre marker än mig och jag insåg att jag nog skulle kunna folda mig in i pengarna. Mina marker skulle räcka till två varv medan deras endast skulle klara ett. Jag skulle behöva en jäkla otur för att misslyckas med detta, tänkte jag och foldade varenda hand. Jag la till och med QQ vid två tillfällen.
Det blev kaotiskt vid något tillfälle i lokalen då en av de små stackarna hade foldat KK och visat/berättat det för de andra vid bordet. Turneringsledarna blev irriterade och gav honom sit-out i ett varv varpå han blev vansinnig och det diskuterades hejvilt om detta.
När bubblan gick sprack och jag hade tagit min första livecash kände jag mig som en nybliven far. Lyckan var enorm och jag skakade inombords, säkert även utanpå. Jag fick KJ off suit direkt efter och skickade in mina marker och fick syn av 66. En J på flop och jag dubblade upp till sex big blinds. Två händer senare sitter jag på knappen och tittar ner på TT när det foldas runt till mig. Jag skjuter in mina sex big blinds och får syn av Ian Simpson på big blind som har kring 10 big blinds i stacken. Han synar med 22. Flop är till min fördel men turn är 2 . Mitt hjärta krossas, jag känner hur jag bryts sönder och illamåendet ger sig tillkänna. Jag gör något jag aldrig gör. Jag drämmer till min högerhand i bordet av ilska, reser mig upp och är på väg att försvinna. Sen slår det mig, jag har gjort det helt okej ändå. Så jag vänder mig mot bordet och går fram till var och en av spelarna och tar dom i hand och säger “Good game and good luck".
Varm luft och rött vin
När jag åker ur turneringen är klockan runt sju på lördagskvällen och jag tar mig upp på rummet. Väl på rummet öppnar jag balkongdörren och tar några varma andetag från luften utanför. Byter sedan tröja och åker ner till restaurangen. Jag sätter mig själv, äter en god italiensk buffé och dricker två glas rött vin och bara njuter av min första livecash.
Jag hoppas att det blir fler turneringar för detta är en (poker)upplevelse alla borde få vara med om.
Blogginlägget är skrivet av: Niklas Lindkvist
