“Vad gör en turnering rolig att rapportera från?”
Jag tror att jag jag gjorde omkring 70 liverapporteringar under mitt decennium som professionell bevakare av proffstouren. Jag har bevakat förbundets SM ett gäng gånger, alla Casino Cosmopols turneringsflaggskepp upprepade gånger, dussintals europatourstopp under ett antal säsonger, en handfull WSOPs både vad gäller main event, super high rollers och andra armbandsevent, samt ett antal olika fristående turneringar.
Som spelare har jag inte deltagit i speciellt många större turneringar - några sidoevent i EPT blev det under mina år som aktiv pokerskribent. Just SM fanns det ingen möjlighet att spela då jag jobbade på plats alla år med att bevaka. Att få spela SM fanns därför på min bucket list, och jag bockade av det år 2019, mitt första år som “pensionär”, då jag ställde upp i PLO:n under förbundets SM i Tallinn.
Vad är det som påverkar arbetsglädjen?
Därmed är jag rätt grön spelarmässigt, men har tämligen god erfarenhet av att jobba på olika event. Och är det något jag snabbt upptäckte var det att det skiljer sig oerhört mycket åt, i hur lättjobbat och hur roligt det är. Det har bland annat att göra med arrangören, men också spelplats, liksom en del andra parametrar. Inköpsnivå har mindre med saken att göra än man kanske kunde tro, även om det spelar in. I denna text - som vi är en bra bit in i innan denna programförklaring - tänkte jag skriva om just vilka parametrar som påverkade hur mycket jag tyckte om att jobba på ett event. Därefter tänkte jag följa upp med att nästa vecka lista mina fem favoritturneringar att jobba på under mina år som aktiv, och varför det blev just dem utifrån det jag skrivit om i dagens text. Jag vet nämligen om att det jag tar med i beräkningen skiljer sig tämligen mycket från vad en spelare bedömer ett stopp / en turnering på. Så, då kör vi. Här är på rak hand de huvudsakliga faktorerna som påverkar min bedömning av hur roligt det är att bevaka en pokerturnering:
Startfältet
Startfältet är tveklöst en av de mest avgörande faktorerna för arbetsglädje, samt hur bra resultatet kommer att bli. Det vore kanske lätt att tänka sig att ju mer namnkunnigt desto bättre, men i mitt fall gäller det bara när det kommer till personlig namnkunnighet. Ju mer relation jag har till så många som möjligt i startfältet desto bättre. Och roligare. Ur en yrkesmässig aspekt är det väldigt mycket lättare att liverapportera när spelarna vet vem jag är och vad jag gör, att de respekterar mitt jobb och vet att det de säger till mig kommer att återges korrekt och användas med omdöme. Samt att jag vet vad som ska skrivas och inte skrivas. Jag behöver inte fråga om och lära in lika många namn utan vet vem som är vem.
“På ett personligt plan är det så klart roligare att vara omgiven av människor man känner”
På ett personligt plan är det så klart roligare att vara omgiven av människor man känner - och i de flesta fall tycker om i olika utsträckning. Finns det dessutom några i fältet som även på ett personligt plan är ens vänner är det än bättre, även om man alltid ska ha opartiskheten i arbetet i fokus så blir det både enklare och roligare med sällskap utanför turneringtiderna och matpauser och liknande. Generellt sett gillar jag därför oftast turneringar med många svenskar i fältet, av den enkla anledning att det ökar sannolikheten att jag känner många.
Spelplatsen / lokalen
I detta fall menar jag den faktiska “venuen”, etablissemanget som turneringen spelas på, och inte staden eller landet. För egen del föredrar jag när turneringen spelas på en konferensanläggning eller liknande, snarare än i kasinomiljö. Detta brukar nämligen medföra bättre utrymme bland borden, lite mindre stimmig arbetsmiljö samt större flexibilitet både för spelare, personal och kringstjänstarbetare (som jag själv). Mardrömmen var när EPT spelades på Spielbank Berlin, och det bokstavligt talat inte ens fanns utrymme att komma fram till vissa bord i lokalen.
I spelplatsen ingår också var man som mediarepresentant är placerad. Ett dedikerat mediarum där man kan sitta i lugn och ro (nåja, det kan vara stökigt här med) och göra uppdateringar är ofta bra, men det kan ibland bli problem när det blir långa avstånd till spelområdet. PokerStars Caribbean Adventure liksom World Series of Poker medför en hel del springande. På andra änden av skalan finns mardrömmen när man sitter inklämd i spellokalen, men utan någon avgränsning mot publik och liknande. Förutom att jag aldrig är bekväm när någon läser över axeln på en blir det rejält praktiska problem när man alltid måste låsa datorn och ta med mobil och liknande varje gång man lämnar sin plats (vilket givetvis är ofta som liverapportör). Det optimala i mina ögon är när man sitter i lokalen, men gärna bakom samma avspärrningar som spelarna, dvs på ett eget bord men i spelarområdet utan möjlighet för besökare att komma fram.
Sist men inte minst gillar jag spelplatser där både jag och spelarna i största utsträckning bor på samma ställe som det spelas på. Dels av bekvämlighetsskäl för egen del, man slipper släpa på datorer, kameror etc nattetid (I Barcelona, Europas kanske råntätaste stad i perioder, är det inte jätteroligt att komma ut från kasinot vid 03 på morgonen med teknikutrustning för tiotusentals kronor i packningen. Och då kan jag tänka mig hur spelare med pengar på fickan känner sig). Dels också för att spelare som åker ut ur turneringen eller har vilodag stannar kvar i lokalerna, och det töms inte på folk efter hand tiden går, dessutom blir det ett helt annat mingel efter spelslut på kvällar och nätter.
Perks
Det här kan låta snålt, men faciliteter som tillgång till mat och dryck spelar stor roll, och varierar oerhört. Jag är inte kräsen, har jag fri tillgång till kaffe är jag för det mesta nöjd, även om det så klart alltid uppskattas om det bjuds på mat eller tilltugg. Det här är inga självklarheter - på en del ställen får man betala för allt utom möjligen kranvatten, och på andra ställen ingår det mesta inklusive en skaplig middag. Det varierar oerhört mycket.
Rättigheter och villkor
Hur stora friheter man har spelar också in. Givetvis är det roligare att bevaka en turnering där man har fria händer jämfört med en turnering där det är hårt uppstyrt vad du får och inte får göra. I extremfallen är det reglerat ända till hur ofta du får uppdatera, hur du får fotografera, om du får skriva ut chip counts eller ej (!). Jag förstår verkligen att arrangörer vill ha viss kontroll, men ibland är det väldigt, väldigt svårt att förstå hur man egentligen tänkt. Eller om man tänkt över huvud taget.
Det finns så klart fler saker som påverkar arbetsglädjen, som hur pauserna ligger, hur långa dagarna är, jetlag, tillgänglighet och så vidare, men de ovanstående parametrarna är nog spontant de jag känner påverkar mest. Nästa vecka kommer jag köra en topp fem över vilka stopp / turneringar jag gillade mest utifrån dessa parametrar.
